När jag får fastskruvade tänder blir jag nog ett säkert kort i fotbollen, för alltid, tills döden skiljer oss åt.
Jag är fortfarande lika bollrädd (vilken kan bero på de stora, starkar karlarna) men som tur är blir intresset bara större och större för varje gång jag äntrar planen.. Och det är ju nåt så kopiöst bra.

När vi spelat klart skulle Lena och Chrisse skjutsa hem mig men vid konsum på Haga sa jag att det kunde släppa av mig där "så kutar jag hem".. Och bara för att jag för en gångs skull gav mig lite motion tog ett ärevarv runt Lövstigen, Sandaparken och slutligen Norrvägen förbli Karålls hus. Så där missade hon något..

Hoppas jag har turen med mig imorgon och vaknar ett joggingbegär.