Att jag har varit bra på att minnas namn och komma ihåg utseenden på helt vanligt folk har jag vetat länge. Jag kan i princip alla namn på personerna som gick i min höstadieskola och jag kan fortfarande räkna upp personer som jag träffade på öppna förskolan när jag var där någon gång med farmor, då året dessutom var kring 1989.

Idag när jag var hos ett äldre par på jobbet var deras barnbarn där. Så fort jag öppnade dörren kände jag igen henne. I min lilla skalle fladdrade tiden tillbaka som en oljad blixt tills poletten trillade ner.
Kaninhoppning, tänkte jag. I det facket brukar många jag tycker mig känna igen platsa.

Jag frågade barnbarnet om hon var på besök och det var hon ju förståss. Sedan berättade hon vad hon hette och just DÄR trillade den riktigt riktiga poletten ner - Ridskolan i Vännäs. Jag frågade om hon gått där och det var med all rätt. Året var 1999 och jag hade hängt med Frittan och Amanda till hästarna en dag för att titta på. Detta barnbarn gick i samma ridgrupp som mina kamrater och på så sätt kom jag ihåg henne.

Jag kände mig för några sekunder som en mycket tragisk tjej, sedan ändrade jag mig när jag kom på vad för slags sjukdom alla jag jobbar hos har - Alzheimers.. Och det har ju då inte jag.