Jag är inne i försäkringssvängen igen. Ett år sedan jag blev påkörd av en satan till motorcyklist och än så länge har jag inte sett susen av någon empati och medkänsla från de så kallade försäkringsbolagen. Det enda jag hör i luren är trötta damer i högre medelåldern som sitter och snurrar, fiser och klimakteriesvettas på sina kontorsstolar. Rökt ciggaretter har dom gjort sedan stenåldern.

Jag har blivit av med tre tänder, grävt upp tandrötterna upp till näsroten, skurit i tandköttet, spottat blod i ett år och knaprat värktabletter. På kuppen har jag fått fula (nåja..) tänder i porslin (samma material som man gör toalettstolar med för övrigt). Nästan så att det hade varit mer värt att bli av med en kroppsdel (nä, tänder räknas faktiskt inte som en del av kroppen), typ en tå. Då hade jag kanske åtminstone fått ihop en månads gratis boende.

Nu får jag små, små slantar eftersom de flesta anser att jag var vållande till olyckan. "Som plåster på såren", som försäkringsbolaget så fint sa.

Såklart att det var mitt fel! Jag cyklade ju över ett övergångsställe då en motorcykel kom körandes i 60 km för fort! JAA!