Nu har jag ju haft en minisemester, kan man säga.

I fredags, innan semestern började, upplevde jag den allra värsta stunden i mitt liv. En begravning där det togs farväl av en 22 åring vill jag aldrig uppleva igen. Ofelia, Alfs mamma, är så fantastisk man kan bli och Hallelujah kan jag inte lyssna på utan att skaka som ett litet löv. Jag har aldrig mått så kasst som under de ynka timmarna vi var där.

På kvällen vände vinden och jag hade den trevligaste utevistelsen på väldigt länge trots att kosan bar till "Taket". Emma var där med massa trevliga karlar och jag tog några stapplande steg på dansgolvet och gipset.
På lördan var min säng trevligare än vanligt och upp steg jag inte förrän kl 16 då Lina ringde och bad mig ordna upp livet för att åka till Gravmark på festivalen. Där drack vi lite öl och mådde gott, bland annat med en liten soyakorv till frukost.

Jag bangade på utgång med brudarna och gick istället hem till Lina för att ta över henne säng. Somnade som aldrig förr och steg upp sju för att gå till bussen som tog mig till Sundsvall. Där mötte jag upp Christoffer och hans damp-kompis Johan för att titta på högtalare, kyl-och-krys och IKEA. Sen såg vi till att få en handikapplats att parkera bilen på, nämligen på backstageområdet till Winnerbäck. Märklig vakt som i princip bara frågade om vi hade biljett och vinkade in oss genom grinden. Regn och rusk och iskallt och jävulskap ställde till det goda men Winnerbäck var värd, trots att han gått och blivit kass med åldern.

Måndag och tisdag hjälpte jag mors på affären där det värsta jag vet är galg-trassel och att hänga upp BH:ar.

Igårkväll var jag på REX och levde loppan med bland annat Emma, Lisa, Helena och AnnaB. Det var oväntat eftersom jag var på väg att sova när Emma ringde och bjöd med mig. Jag är ju inte sen att ändra mig när det väl gäller. Träffas och umgås är ju trevligt, helst när man kanske har nåt i kikarn!

Idag hade jag så lite att göra att jag tog en cykeltur ner på jobbet. Cyklade sen en sväng runt på Haga och droppade in hemma hos Miriam. Där bjöd jag mig på en kaffetår och snart ska Karakl komma hit och bjuda på jordgubbar. Visst lever jag väl livet? Och ändå har jag två månader kvar av min sjukskrivning, två månader varav en och en halv utan gipsad fot.
Då blir det till att semestra på rikt, tänker jag.


Jag saknar nästan Tomas "den undre", det var nåt visst med hans glada upptåg.