Jag kom från stugan idag. Lagomt bitter, fruktansvärt less och lite arg. Det var jag inte när jag var där, men nu när jag kommer hem och ser lite folk ute på gatan känner jag genast att min sommar är likt det största skämt jag någonsin skådat. Det händer roliga saker hela tiden, men det är jävligt besvärligt att genomföra planer utan att känna sig lite-lite ivägen eller dryg. Jag lyssnar dagen till ära på Raised Fist, något jag inte gjort på två år, och känner att det egentligen är ganska skönt att någon skriker sönder mina öron.

För en timme sedan fick jag skjuts till systemet. Där mötte jag en till som heter Katastrof-Karlsson. Han kallas tydligen Kryckan och Kryck-Karlsson också. Jag vet det för att en av mina brudar visst köpte honom i helgen som var. Han åker till Trästock idag, sa han, och kan han så ska väl fan inte jag vara sämre. Nu gäller det bara att övertala Forsman att hänga på, imorgon vill jag dit för att inte sprängas i luften.

Jag är inte arg, sur, bitter eller ledsen. Jag är bara så satans in i helvetes jävla frustrerad för att jag inte kan göra vad jag vill.