Jag är på hemmaplan igen, kanske bara på permission. Jag vet inte.
Nu känner jag att jag börjar bli less på det här slentrianmässiga levernet både med jobb och happenings. I hemavan har jag haft den bästa dygnsrythmen sedan urminnes tider och det har passat både magen, själen och självaste hyn. Lite färg och röda kinder var det längesedan jag märkte att man kunde trolla fram. 
Vi steg upp kl 9 varje morgon och åt en redig frukost, klädde på oss och åkte i backen några timmar. När vi kom hem tog vi en tupplur, en bastu och ett par öl. Sen träffade vi folk och levde ut vårt storhetsvansinne på gott och ont.
 
Enda nackdelen under helgen var att jag stukade höger handled när jag åkte första åket på lördagsorgonen. Oskönt men tur i oturen. Jag hade kunnat göra det i en större krasch men nu hände det när jag i princip stod stilla, just innan lunchölen. Med bandage åkte jag vidare resten av dagen trots att vissa vardagliga sysslor blev mer komplicerade att utföra (läs toabesök och sånt).

Justja, det var till Hemavan vi åkte. Fyra brudar och en karl. Dit vill jag absolut inte flytta, men någon annanstans kanske. Att vara kvar här känns gammalt. En arbetsplats där man får cancer i öronen av allt skitsnack som cirkulerar är inte värt livet, och sen när man inte får den lön man är berättigad att få, trots lovord från högre makter, då är det inte roligt för ett ynka öre. Jag blir så less. Jag blir så jävla less och uttråkad.