Min mamma har haft bröstcancer. Jag minns ingenting alls av den tiden, bara att jag var jävligt rädd och att mamma låg i sängen flera dagar eller veckor i stäck utan hår. Kanske var det månader. Jag minns inte om jag frågade någonting om hur hon mådde. Kommer heller inte ihåg om jag hjälpte henne de dagarna hon inte orkade. Jag minns bara att jag inte ville veta av sjukdomen, att jag inte sa så mycket om den och att jag var jävligt rädd utan att säga någonting alls.

Ikväll städade jag ett skåp där jag hittade den här texten skriven på högstadiet

Cancer, vi kallar honom Cancer.
Han totalvägrar
när vi säger att han ska försvinna
och lämna oss ifred.
Han har greppat tag om hennes blod,
bitit sig fast i hennes leder,
tvingat henne att ligga och slitit låss hennes hår.
Hennes revben har han dragit ut, de är som en trappa
och höftbenen ser ut som vassa spjut.

Det är inte hennes kropp
och hon är inget benrangel på riktigt

Fruktansvärt hemskt att läsa så här i efterhand. När jag gick på högstadiet trodde jag nog att alla som fått cancer dör i sjukdomen, men så är det ju inte. Mamma är otroligt nog frisk idag och inte nog med det - Hon är världens bästa också.